elingerdin

Följ med mig under min vardag och vad som händer i mitt liv med mina diagnoser

Måndag 11 april 2011

Kategori: Allmänt

Idag bor jag inte hemma. Flyttade hemifrån får ett år sedan efter att ha fått psykiska besvär. Hela situationen var inte hållbar för mig att bo hemma.
Fast jag inte bor hemma har ändå ansvaret för mamma inte förvunnit fast det är inte lika intensivt som det har varit.
Idag är mamma sämre, hon har assistenter under veckorna men även ibland under helgerna så att pappa kan få hitta på med sånt som han tycker är roligt men även pyssla på gården.
Mamma har vissa dagar ingen kraft i benen, så det blir svårt för henne att gå på toa och lägga sig och vila. Förflytta sig från rullstolen blir svårt.

Min mormor som också har MS är dålig ligger på sjukhus. Hennes feber vill inte gå ner och några prover hon tagit var inte normala. Mamma har alltid haft daglig kontakt med mormor och det är mormor som uppmuntrar mamma och de ger varandra kraft. Man kan inte låta bli att vara orolig, tänk om vi förlorar mormor iår, kommer vi då även förlora mamma kort efteråt?
jag kanske är löjlig som tänker så men jag kan inte låta bli.
Visst är mormor mitt allt men tanken att förlora två som jag bryr mig om är förödande!

Har börjat ringa och prata med mamma dagligen bara för att hon ska veta att man bryr sig kanske är man ute efter den kontakten som mamma och mormor har och sedan för det vidare eller också för att min relation till mamma ska bli bättre. När jag ringer behöver det inte vara något speciellt jag vill utan bara små prata om hur hon mår, gör och vad hon gjort under dagen.

Jag tror de små sakerna betyder så otroligt mer i slutändan.
Eller har jag fel?

Vad tror du?

KOMMENTARER:

  • Maria G säger:
    2011-04-11 | 17:47:25

    Hej Elin, vad skönt att man inte är ensam om alla känslorna. Du beskriver hur du känner gentemot din mamma precis som jag själv känner! Ibland känner man sig som ensam i världen om att känna så, men det lustiga är att det är man inte! Ibland skulle jag vilja gå ut mitt i skogen och bara ställa mig och skrika som Ronja i rövarskogen, inte ett vårskrik utan ett protestskrik!!! Men man är rädd att nån ska höra och komma sättande och tro att man är i nöd om hjälp! Nu hade jag tur att min mammas MS inte upptäcktes förrän hon var 62 och därmed jag 36. Men ser man tillbaka så finns tecknen där tidigare, men vi visste inget annat. Ja du, livet är minsann inte lätt, ibland ska man vara starkare än man faktiskt är och helst ska det inte synas vad illa man mår för att nån närstående är sjuk. Men du och jag vet! Kram på dig!

Kommentera inlägget här: