Idag bor jag inte hemma. Flyttade hemifrån får ett år sedan efter att ha fått psykiska besvär. Hela situationen var inte hållbar för mig att bo hemma.
Fast jag inte bor hemma har ändå ansvaret för mamma inte förvunnit fast det är inte lika intensivt som det har varit.
Idag är mamma sämre, hon har assistenter under veckorna men även ibland under helgerna så att pappa kan få hitta på med sånt som han tycker är roligt men även pyssla på gården.
Mamma har vissa dagar ingen kraft i benen, så det blir svårt för henne att gå på toa och lägga sig och vila. Förflytta sig från rullstolen blir svårt.

Min mormor som också har MS är dålig ligger på sjukhus. Hennes feber vill inte gå ner och några prover hon tagit var inte normala. Mamma har alltid haft daglig kontakt med mormor och det är mormor som uppmuntrar mamma och de ger varandra kraft. Man kan inte låta bli att vara orolig, tänk om vi förlorar mormor iår, kommer vi då även förlora mamma kort efteråt?
jag kanske är löjlig som tänker så men jag kan inte låta bli.
Visst är mormor mitt allt men tanken att förlora två som jag bryr mig om är förödande!

Har börjat ringa och prata med mamma dagligen bara för att hon ska veta att man bryr sig kanske är man ute efter den kontakten som mamma och mormor har och sedan för det vidare eller också för att min relation till mamma ska bli bättre. När jag ringer behöver det inte vara något speciellt jag vill utan bara små prata om hur hon mår, gör och vad hon gjort under dagen.

Jag tror de små sakerna betyder så otroligt mer i slutändan.
Eller har jag fel?

Vad tror du?