elingerdin

Min vardag ser ut som de flestas fast det finns ett problem, min sjukdom!

Hela mitt liv har jag varit rädd för att få MS som många i min familj har men efter ett tag har jag slappnat av och intalat mig själv att jag inte kommer få det utan kan leva mitt liv helt utan beskymmer. Jag hade fel, där hos doktorn fick ja svaret varför jag ramlar, varför mina händer domnar bort, att mina ben släpar sig , varför jag har sådan smärta i kroppen och varför jag blir så trött fort. Jag har ehler danlos syndrom. Har aldrig hört talas om sjukdomen förut, jag blev rädd. Är detta farligt, ska jag dö nu. Jag kunde snabbt andas ut, det var ingen farlig sjukdom, jag skulle inte dö, men jag ska få leva med det resten av mitt liv. Troligen kommer det från just MSn i mitt fall men jag har inte riktigt fattat vad den menas eller vilken grad jag har eftersom det finns olika typer av sjukdomen. Hela min värld snurrar, problem men AF och försäkringskassan dyker upp, de måste ju ha papper på hur sjuk jag är, men det skyller jag inte på utan under hela denna tid har jag gått och undrat är jag sjuk eller hittar jag bara på?

Ett tag kände jag mig knäpp, men nu har jag en bra make som tar ner mig på marken och talar om att jag är helt normal som jag e :) Visst jag behöver anpassning men jag klarar det mesta ändå på ett eller annat sätt jag har ont och blir sängliggande en dag men det kunde ha varit ännu värre. Om jag tittar på min älskade mamma och hennes liv så skulle jag inte vilja byta. Hon måste ha hjälp med allt, sitter i rullstol, det aktiva liv hon en gång hade finns inte längre kvar. Jag har dåligt samvete att jag inte finns till hans längre som jag en gång gjorde men jag hör mammas ord i mitt inre när hon sa till mig : nu har du tagit hand om mig sen du var 14 år nu är det dags för dig att leva ditt liv och tänka på dig, du ska inte behöva gå här och ta hand om mig resten av livet, du är min dotter inte skötare... hon har rätt den relationen hade vi glömt bort för ett tag men mammas omtanke kommer till ytan känns allt underbart får verkligen tillåtelse att gå min egen väg och hon stöttar mig och finns för mig i alla lägen.

Så varför har jag suttit och klagat??

Jag har en underbar mamma som bryr sig, varför har jag tyckt att hon inte älskade mig?

Visst kan jag inte förlåta henne för det hon sagt mig när hon varit deppad men jag har lärt mig att gå vidare. Jag har min egen sjukdom att tänka på, att träna mig starkare, jag har inte tid att gräva i det förflutna!