elingerdin

Förr älskade jag att ha på mig tights och en tunika, var väldigt uppklädd men ju mer mitt mående gick ner och min syn på kroppen började jag mer och mer klä mig i mjukisbyxor och en tröja. Kläderna ska helst vara pösiga

(för stora)  så det döljer mitt hull och ingen kan se mina bilringar. Kläderna ser ut som tält på mig. 

Jag accepterar andra oavsett deras storlek och tycker de är fina i det de klär sig i, men när det kommer till mig själv så funkar det inte på samma sätt.

Kläder är en mardröm att hitta. Klänningar och kjolar tex hatar jag, känner mig så obekväm, jeans är likadant och då känns det som att det bara är mjukisbyxor kvar att välja på. Varför ska kläder vara så invecklade? 

Jag minns att mamma köpte en jättefin gul klänning till mig när jag va mellan 10-12 år som satt hur bra som helst och jag älskade den där klänningen för jag kände mig som en prinsessa. Jag använde klänningen en gång, för hela den dagen blev jag kallad den gula kycklingen och blev hånskrattad åt efter den dagen vägrade jag att sätta på mig den. 

Jag tycker inte att kläder som är lite tajtare passar på mig, jag vill inte visa hur min kropp ser ut.

Allt jag vill är att ha på mig snygga tights med en tuff tunika och en skinnjacka över, det är min drömklädsel men vågar jag klä mig så idag?

NEJ!!!!

Utan istället för att ta på mig kläder som jag verkligen vill ha så väljer jag de där slitna mjukisbyxorna och de där stora tröjorna som döljer allt. Fast jag vet att det egentligen får mig att se ännu större ut. För över ett år sedan vägde jag en liten bit över 100kg idag har jag gått ner till 90 kg.

Har ni några kläder ni önskade att ni vågade ha på er?

Jag har inte handlat kläder på ett par år dels för ekonomin inte håller och att jag skäms över vilken storlek jag har. 

Kommer jag någonsin känna mig bekväm att köpa kläder och kommer jag någonsin klä mig precis som jag vill och skita i vad andra tycker?