elingerdin

Sen jag var liten har jag alltid känt mig annorlunda. Har aldrig känt att jag har passar in. Varje gång jag tagit upp det med någon så sa de typ att det var normalt att känna så och att det kommer växa bort eller att jag inbillar mig. 

Ju äldre jag blev ju starkare blev de där känslorna och depressionen kom som ett brev på posten. 

Efter många besök hos kuratorer, terapeut och psykologer genom åren så var det ingen som misstänkte att det var något som orsakade mitt mående och problem. 

För ca 3 år sedan var jag som vanligt hos kuratorn som nu hade reagerat på att nått spökade och föreslog att jag skulle behöva göra en utredning. 

Hon skickade en remiss till capio där jag fick träffa folk inom psykiatrin ( vad de arbetade som kommer jag inte ihåg). Sen fick jag ta prover för att bevisa att jag inte hade droger i kroppen. Efter provsvaren hamnade jag i kö för utredning. 

I år ca 2 1/2 år efteråt var det äntligen min tur att bli utredd, så efter många videosamtal, tester, provtagning, träff med utredaren och papper som skulle fyllas i så har jag äntligen fått min diagnos.

Jag har ADD och Asperger ( men så heter det inte idag utan tror det heter autism nivå 1 och 2 det var så hon sa till mig iallafall) 

Nu när jag äntligen fått svar så kanske jag äntligen kan slappna av och kunna andas igen och även älska mig själv.

( tar gärna emot tips och så om vad som kan hjälpa i vardagen med de här två diagnoserna om det är någon som vet ) 

Målade en tavla förut som symboliserar mina diagnoser.