Allt går verkligen som det ska göra, alla bitar faller sakta men säkert på plats :) Varför är då inte vardagen enklare?
Mammas tillstånd är sämre, hon går sakta men säkert ner mot botten. Att stå som åskådare och bara titta på är fruktansvärt.
Hon sa många gånger när hon var mycket bättre att bara hon slipper bli ett paket så kan hon leva med sjukdomen annars vill hon inte leva längre. Nu lever hon sin värsta mardröm, hon har inget liv längre inget hon en gång älskade. Kommer hon ge upp nu och sluta kämpa?
Jag har nog aldrig varit så rädd förut, rädd för att förlora någon man älskar och inte kunna erkänna hur mycket hon verkligen betyder för mig.
Samtidigt vill man att hon ska slippa det här, att bara sitta och vänta på att bli sämre och sämre.
Vart kommer detta sluta?
Jag kan glädjas åt att jag inte har sjukdomen, men samtidigt blir det att man frågar sig varför just min familj skulle få skiten har vi inte fått vara med om nock många prövningar. Allt har en mening men just nu ser jag inte min familjs? När kommer vår prövotid ta slut?