Genom åren som har gått har jag haft tankar som snurrat i mitt huvud, många ledsamma saker och oroligheter.
Har alltid kännt en viss avundsjuka på mina kompisar som har en nära relation till sin mamma och hittar på alla möjliga saker. Så har aldrig mitt liv sett ut, visst var man en riktig mammgris när man var liten men det gick över när man blev äldre. Fast jag hittade inte på en massa med mamma eftersom hon var trött eller inte hann för hon hade för mycket saker att göra där hemma. Iblandhade man tur och fick gå på picknick på en kohage som fanns där hemma vilket jag tyckte var väldigt roligt. Vi brukade sätta oss vid bäcken som rann där eller under ett stort träd. Det är de finaste stunderna jag minns fån min barndom med mamma. Mamma ställde visserligen ofta upp som vakt på min skolas klassfester och en gång följde med min klass på skolresa till Stockholm. På så sätt har jag haft tur som ändå hade en mamma som försökte ställa upp då hon orkade innan hon blev sämre och blev den hon är idag.
Idag hittar vi inte på något roligt, gör vi något fungerar jag mest som personlig assistent utan lön till henne. Allt blir som ett jobb som man inte kan sluta ifrån utan är dömd till livstid att göra.
Det kanske låter hemskt men det är så jag känner och som kretsar i min hjärna utan stopp.

Man kan inte låta bli att tänka, hur skulle min och mammas relation se ut om hon va frisk?