När jag nu sitter här och tänker tillbaka på mitt liv hur det har sett ut i skolan och på tex gympa lektioner så är det inte längre så konstigt att jag tyckte att just de timmarna var en pina och att jag alltid hade en känsla i kroppen att något var fel för jag kunde inte göra allt som de andra, kroppen gjorde redan då ont.

I gymnasiet hade jag jätte mycket problem med mina knän och rygg och mage och gymnastiken var en utmaning och många gånger fick jag bara suckar eller tillsägelse att vara med ändå det är inte så farligt. Jag har träffat läkare sjukgymnaster mm för just alla mina problem och då var det ingen som visste vad det var. Med magen skyllde de på urinvägsinfektion, min vikt fast jag då var smal och att jag helt enkelt hade en orolig mage. Mina knän visste de inte alls vad det var för fel mer än att det va slappt och det skulle bli bättre med övningar vilket det inte gjorde utan blev snarare värre. Min rygg berodde på vikten. 

Nu vet jag äntligen varför skoltiden va tuff det berodde på att jag hade EDS.

Hade jag vetat det redan då kanske hade jag haft mer förståelse av lärare och läkare men tror inte det efter all skit jag mött nu när jag har diagnos på papper.

Jag har mött många som inte förstår och inte försöker och hittar på saker utan att veta vad det egentligen handlar om och vill inte lyssna. Det som är skrämmande när det är personer som gör detta som har som yrke att förstå och hjälpa.

Det va några tankar kanske helt obegripligt men va tvungen att skriva av mig efter att förut sett gympaläraren på tv 😄