Mitt liv har bestått av att vara orolig. För något och några år tillbaka när mamma inte hade personliga assistenter och papppa jobbade så fick hon vara ensam under  dagarna eftersom jag var i skolan. Telefonen låg i min hand större delen av dagen. De tankar som ständigt fanns i mitt huvud var : tänk om mamma ramlar? och var hon deprimerad så var även tanken : tänk om mamma gör något dumt? på morgonen kanske hon var väldigt negativ på sitt liv eller hotade med att ta livet av sig. Då var jag rädd att komma hem, tänk om jag hittade henne död?

Jag hade tur som fick ha min mamma kvar i livet jag vet att det bara var depressionen som pratade för efteråt mindes hon inte vad hon hade sagt.

Depressionen är den främsta fiende till min och mammas relation till varandra. Att älska mamma blir svårare och mitt humör blir värre mot henne framför allt.
Vi blir som två djävlar som vill vinna makten över helvetet!